Är allmänt irriterad på journalister och folk för tillfället. Fastän jag själv finns i båda kategorierna.

Och en sak till. Jag är skittrött på björnar.

Det är roligt att följa med hur medierna rapporterar om gårdagens björnhändelser, och hur mycket fel det finns i detaljerna. "Invånarna i egnahemshuset larmade polisen då björnen satt på trappan och grävde i soptunnan", skriver FNB. Nej, FNB. Den satt inte på trappan och grävde i soptunnan. Vem har soptunnan på trappan?

HBL påstod att jag pratat med Borgåbladet och satte ett citat i jägarens mun, ett citat som faktiskt gällde vår ögonvittnesskildring.

För övrigt blev jag väckt av radionyheterna i morse efter mindre än sju timmar sömn. Huhu säger jag. Tydligen hade vi också MTV3 och YLE uppe vid vårt vägskäl i går natt, men polisen höll dem borta.

Tack vare mig var faktiskt Östra Nyland först med rapporten om att en av björnarna avlivats. Jag lade upp nyheten bara fem minuter efter att det hänt.

Spännande kväll. Nu ska jag ha KAFFE.

Min första reaktion då vi hade björnar på besök hemma hos oss i kväll var journalistens.

Med adrenalinet pumpande i kroppen har jag sprungit efter björn hela kvällen. Resultatet i samarbete med ÖN:s nyhetschef kan man se här.

Edit: Nu citeras jag dessutom i HBL. Men Herr Bruun har nog gjort några små faktafel…

Jag ska strax börja packa ner mina kläder och annat jag ska ta med mig till Helsingfors. Sommaren på min hemort är över, och nästa vecka börjar skolan. Flytten blir troligtvis i morgon kväll.

Gulisarna håller på med sin första vecka som bäst. Jag minns hur skitnervös jag var ifjol då jag flyttade till Helsingfors och skulle börja på Soc&kom. Allt var nytt.

Nu är jag redan tvåa. Det känns helt annorlunda. Mer säkert. Och trots statistikkursen from hell så väntar jag på att få börja studera igen.

Min sista arbetsdag på världsbladet var i fredags.

Jag såg fram emot att få sova länge i morse. Men nej. Jag steg upp klockan 7 på morgonen för att skriva.

Old habits die hard.

Det är inte varje dag man ser sin farmor på första sidan i Borgåbladet. Fick en smärre chock då jag kom till redaktionen och skulle läsa tidningar.

Jag satte nästan kaffet i halsen, ju.

En brittisk vän hävdade att man inte kan uppfinna ord hur som haver.

Jag: Sure you can. I invent words all the time.
Hon: That's quite a confession for someone who's so OCD about grammar.
Jag: Hey, it's not my fault that the dictionary is lacking.

På fredag kom jag för sent till jobbet. Det var inte mitt fel. Busschauffören hade glömt att ta på lågstadieelever i västra Pernå och måste åka tillbaka och ta på dem innan han kunde åka in till Lovisa. Det blev en omväg på sisådär 20 kilometer.

Nåja, klockan var 9 när han tog på den första drösen med lågstadiebarn. En liten flicka steg på bussen till först.

Flickan, med hög och gäll röst: Miks tää bussi on näin myöhässä?
Chauffören: Älä kysele, laita vain se kortti koneeseen.

Men flickan vägrade hålla sig med det svaret. Hon satte sig på första bänken. Medan de andra eleverna steg på försökte hon igen.

Flickan: Miks tää on näin myöhässä?
Chauffören: Mä sanoin jo, älä kysele mitään. Istu siinä ja ole hiljaa.

Jag försökte hålla mig för skratt. Smart flicka. Hon fick aldrig ett vettigt svar av chauffören, men i alla fall.

Jag blev nyss uppringd och erbjuden ett frilansjobb på en trädgårdstidning.

Jag behöver ju både pengar och erfarenhet, så jag tackar antagligen ja. Problemet är bara att jag vet ungefär lika lite om trädgårdsskötsel som jag vet om båtar.

Bara att försöka skaffa en grön tumme nu då.

Min fredagen den 13 börjar bra. Samma gamla problem. Folk som inte svarar i telefon.

Journalistens eviga plåga. Speciellt min.