Varje morgon vaknar jag upp besviken. Eftersom jag inte är Tom Hanks.

Jag har nämligen kommit fram till att livet skulle vara så mycket bättre om jag bara var Tom Hanks och inte mig själv.

Ett klipp visar hur en mamma rakar (!) sin 6-åriga dotters ben inför en av misstävlingarna. En 6-åring har väl inga hår på benen att raka? En annan mamma blekte sina döttrars tänder. Och den naturliga solbränna barn borde få genom att leka utomhus räckte inte för många mammor. Flickorna skulle få en fejkad solbränna, en sådan där som man sprejar på. En 3-årig mörkhyad flicka råkade också ut för en sprejmålad solbränna. Hon som var så fin också utan det.

Då det var tävlingsdags sminkades flickorna – med brunkräm, rouge, ögonskugga, eyeliner och läppstift – och så fick de falska ögonfransar. Vissa flickor hade en flipper, alltså plasttänder man sätter utanpå de riktiga, så att tänderna skulle synas bättre. Håret lockades – ju större, desto bättre, sa en mamma som satte in hårförlängningar åt sin dotter. Då flickorna var klara såg det ut som små levande dockor (jag överdriver inte), och stod sedan där på scenen och log ett brett och stelt leende.

Vissa av de små flickorna tycker säkert på riktigt att det är roligt att vara med. Och vissa av föräldrarna hade en väldigt hälsosam inställning till sina barns deltagande. Så jag vill på inget sätt fördöma allihop. Men andra föräldrar gick kanske lite för långt, och jag tror att några av flickorna inte riktigt visste vad det egentligen handlar om. Vi ska komma ihåg att det handlar om barn yngre än 8 år. Vissa hade börjat redan som bebisar, om än osminkade i den åldern. Men då de fyller 3 är det fullt allvar.

Jag började ändå fundera på hur mycket samhället faktiskt har förändrats under en kort tid. För tio år sedan var jag elva år, och jag kommer ihåg hur stor grej det var att man fick sätta lite läppglans på läpparna då man skulle på ”limudisko”. Det var nånting speciellt, inte nånting vardagligt. Också i lågstadiets lägre klasser tycks det ha blivit mer viktigt med pojkvänner, vilket egentligen var ganska ovanligt då jag själv var i den åldern. Och det är inte helt ovanligt att se 10–12-åringar med smink, färgat hår och märkeskläder. Kanske man kan skylla också det här på internets framfart, men jag tror helt enkelt att samhället blivit mer tolerant. Det är svårt att ändra.

När jobb och studier har tyngt mig, har jag många gånger längtat tillbaka till barndomen då allt var så lätt. Om somrarna cyklade jag och klättrade i träd och simmade och läste deckare med min bästa barndomsvän, och allt jag behövde fundera på var att hinna hem till middagen. Men många av dem som nu är barn kommer inte att se tillbaka på sin barndom på samma sätt. För nu ska man bli vuxen snabbare än förr. Samhället, medierna och kompisarna pressar på. Och det känns fel.

För barnen borde få vara barn så länge de kan. Vuxen hinner man vara senare.

Jag är veckoslutsreporter på Aktuellt, och skulle i går ta mig till Borgå för att intervjua en bonde. Meningen var alltså att jag skulle ta redaktionsbilen – som dessvärre inte är helt normal, utan en fancy hybridbil.

Mitt första WTF-ögonblick var då jag fick nyckeln i min hand. Men det var inte en traditionell bilnyckel som man sätter i tändningslåset, utan den används egentligen bara för att låsa och låsa upp bilen. Själva bilen ska sedan startas med att trycka på en power-knapp.

Dessutom var bilen automatväxlad (har alltid kört med manuella växlar), det fanns ingen kona, och handbromsen var ingen handbroms, utan snarare en fotbroms. Och dessutom var det nåt konstigt system att man måste bromsa en aning medan man böt mellan drive och reverse för att rätt läge skulle gå i.

Jag försökte alltså komma underfund med hur bilen fungerade. Efter fem minuter gav jag upp, och gick tillbaka till redaktionen. Jag tog Vega Huvudstadsregionens bil i stället. Och den var en helt normal bil.

Jag har aldrig känt mig så mycket som en gammal tant förut. Inte ens den gången då jag lyssnade på Kaffekvarnen på Radio Vega samtidigt som jag rensade bönor. Nix. Åt skogen med nymodigheter! Vadå hybridbil?

Allt var definitivt bättre förr.

Googlade hundklubbar i Helsingfors med anledning av ett inslag jag gör till radion. Hundklubbar hittade jag inte, men däremot det här. En förening för höghusstalkers.

Speciellt deras "kyttäysvinkit" är ganska underhållande. Skrattade högt åt inlägget om hur man ska skydda sig mot andra höghusstalkers, som exempel bara.

Borde man gå med i föreningen och bli professionell höghusstalker? Åtminstone skulle det vara ett roligt tidsfördriv om kvällarna när man har tråkigt.